Novell
För ca 1 år sedan hade jag en uppgift i Svenska att skriva en Novell, den novellen blev bortglömd och jag hittade den nu på datorn och tänkte dela med mig av den.
Ett förändrat liv på två år.
Ett helvete, mitt helvete. Jag orkar inte mer, orkar inte leva i denna skit. Ska sticka inatt, bort från all skit. Att ständigt bli uttnytjad, trakasserad med diverse saker som fysisk och psykisk misshandel gör mig svag. Mitt liv var inte såhär för två år sedan, då jag var 13. Den tiden jag bodde hemma, tillsammans med min familj. Det var då jag mådde bra, umgicks med familjen,vänner och allt var på topp.
Nu, idag år 2010 sitter jag isolerad i ett rum, ett ställe jag kallar helvetet. Det jag ska berätta nu, är hur jag hamnade i helvetet.
Det var en skön sommarkväll, vi grillade, jag tillsammans med min familj. Mina föräldrar hade vänner på besök, dem hade åkt hit till Polen för att besöka oss en helg och utföra sina privata ärenden. När kvällen blev sent på natten och alla la sig till sängs var jag vaken.
Den kvällen var en fin kväll, det lyste fullmåne och jag drömde mig bort.
Jag satt i ute terassen och tänkte för mig själv, på mitt liv, mina drömmar. Jag minns att jag var törstig, jag gick in i köket som låg näst intill terrasen och drack ett glas vatten. Sen blev allt svart.
Jag vaknade upp i en rostig bil med två okända män. Dem pratade med Polsk brytning, dem var vid 45 års åldern, den ena hade blonderat hår. Jag var chockerad och började skrika, att känna sig hjälplös, att inte veta vart man är, att tänka att mina framtids drömmar kanske aldrig skulle bli en verklighet var början på mitt helvete. Jag kämpade, slogs och grät. Ingenting hjälpte, tillslut slutade jag. Jag satt tyst i bilen och kollade ut från fönstret, observerade männen i min tystnad, vem var dem? Efter en lång bilresa var vi framme.
Dem kastade ut mig ur bilen och drog mig till en stor lokal i en slum. Jag gjorde motstånd och försökte rymma, då blev allt svart igen. Jag vaknade upp på morgonen, i armarna hade jag sprutor, mina armar var fastspända och jag hörde hur männen kommenterade mig "Fresh, very fresh". Dem fortsatte iniciera vätskor i mina armar. Dagarna gick, och jag hade ingen ork att ropa eller ens tänka efter hjälp. Skiten jag fick i mig gjorde mig yr. På dagarna lämnade dem mig fastspänd i en säng, det enda som prydde rummet var en tavla.
Det klev in en man i rummet och iaktog mig, det tog inte lång tid tills han började känna på mig. Han skrek efter dem andra männen på Polska och sa att han var nöjd. Männen tog loss repen runt mina armar, och jag såg hur blåa mina handleder var. Jag hade ingen styrka till att försöka rymma eller göra motstånd. Mannen knäppte upp sina byxor och våldtog mig. Jag ville gråta, jag ville skrika, jag ville ochså dö. Det var min önskan.
Psykiskt mådde jag skit, och fysiskt var jag bara skinn och ben. Detta fortsatte i dagar, månader och över ett år. Männen som kidnappade mig hade slutat spruta in droger i mina armar, dem trodde jag hade gett upp. Det hade jag, tills jag fick min kraft tillbaka. Utan drogerna kändes övergreppen värre, det kändes verkligt. En dag, steg det in en man i rummet. Han ville prata med mig, utan berörning. Jag hade då fått min fysiska styrka tillbaka och jag var kapabel till att röra på mig utan att falla ihop. Vi pratade och han var trevlig, trevligaste mannnen jag hade stött på. Han frågade hur jag hade hamnat där, och att jag var så liten. Jag ryckte på mina axlar då. Vid det ögonblicket kom jag att tänka på vart i helvete min familj var, dem jag trodde brydde sig om mig, min mamma som bar mig i 9 månader. Varför hade dem inte kommit för att rädda mig? Jag tyckte synd om mig, jag hade ens inte sett mitt ansikte under hela tiden jag varit där. Jag bad mannen om en spegel men det hade han inte, fan tänkte jag. Han drog fram en vass kniv och mitt hjärta bultade dubbelt så snabbt. Jag trodde att han ville skada mig, men i själva verket bad han mig spegla på den. Jag vågade inte kolla, hur såg jag ut? Jag speglade mig i några sekunder och brast ut i gråt. Jag såg helt apatisk ut, nästan grotesk. Vi konverserade länge innan han åkte iväg. Den kvällen somnade jag snabbt, det kändes bra att prata med någon.
Morgondagen börjades i tystnad. Jag steg lungt upp och tog små steg till min hink, där jag uträttade mina behov bakom ett plast skynke. Jag hörde hur dörren prasslade och in steg en man, en av dem som kidnappade mig. Han hade en stor blå träbit i handen. Han stog bakom mig och sa "scchh" och slog mig med ett slag i ryggen så jag föll ner på marken. Han fortsatte att slå mig, men han slog då bara på mina knäskålar och ingen annanstans. Jag skrek av smärtan från mina ben. Han lämnade mig där, jag låg ner på marken och försökte hala mig fram till sängen där jag snabbt somnade. Det gick ett par dagar tills dem kom in igen, jag stirrade bara utan att säga något. Dem hade med sig en rullstol och bar mig upp på den. Dem körde mig ut från huset till ett torg där dem lämnade mig med en plastburk. Innan dem åkte iväg sa ena mannen "Tjäna pengar, och försök inte rymma för vi har koll på dig" på Polska. Jag gjorde det dem bad mig att göra, jag trodde på dem. Dem här var sjuka. Jag lyckades få en slant eller två. Det blev sent på eftermiddagen och jag satt på min rullstol vid torget, och solen bländade mina ögon. Mina armar gjorde så ont så att jag inte kunde röra på mig så jag bad en äldre man rulla mig till skuggan. Han gav mig en slant ochså. Det fanns trots allt goda människor i denna värld.
Dagarna rann iväg som vatten och jag blev van. Jag gjorde som männen bad mig att göra, eller snarare tvingade mig till att göra. Jag hade fortfarande ont i mina knän men dem läktes sakta. Jag ville rymma, så jag visade då mig inte för männen att mina ben hade återhämtat sig. För då kanske dem skulle slå mig igen, tänkte jag. Istället samlade jag kraft till att försöka rymma. Efter 10 timmars sittande i en rullstol satt jag i rummet, jag hade börjat att kalla rummet till "mitt" rum. Jag funderade ofta på hur jag skulle hitta min utväg. Men hur, jag tänkte och tänkte utan att hitta någon lösning. Små ljud hördes utanför dörren och jag såg hur en av männen kom in i rummet och babblade massa skit. Jag fick en bra ide. Jag förförde honom. Jag började prata med honom, jag förförde honom med mina ord. Orden räckte inte långt, så jag var tvungen att ha sex med honom i hopp om att jag skulle kunna sticka iväg då dörren var öppen. Jag var äcklad. Jag knuffade ner honom på golvet och sprang ut genom dörren, min puls gick snabbare och snabbare. Jag fick en adrenalin kick, jag slängde mig in i ett glas fönster och hamnade på hård mark. Jag var lycklig. Mannen sprang efter mig men sekunden efter var han borta ur sikte. Jag sprang genom grusvägar, tunnlar tills jag stannade upp för att ta ett andetag. Där var han, han kom springandes emot mig och nuddade mig nästan vid min högra axel. Jag sprang och sprang tills jag kom till en bro, utan bilar som korsade. Jag hade ingen utväg, jag hade ingen lösning. Han skulle få fast mig igen, aldrig tänkte jag. Jag dör hellre. Jag sprang till slutet av bron, och hoppade över det silverfärgade räcket och föll tyngdlös ner. Tusen tankar virvlades runt i mitt huvud inom loppet på två sekunder. Den sista var "Nu är jag fri".
Ett förändrat liv på två år.
Ett helvete, mitt helvete. Jag orkar inte mer, orkar inte leva i denna skit. Ska sticka inatt, bort från all skit. Att ständigt bli uttnytjad, trakasserad med diverse saker som fysisk och psykisk misshandel gör mig svag. Mitt liv var inte såhär för två år sedan, då jag var 13. Den tiden jag bodde hemma, tillsammans med min familj. Det var då jag mådde bra, umgicks med familjen,vänner och allt var på topp.
Nu, idag år 2010 sitter jag isolerad i ett rum, ett ställe jag kallar helvetet. Det jag ska berätta nu, är hur jag hamnade i helvetet.
Det var en skön sommarkväll, vi grillade, jag tillsammans med min familj. Mina föräldrar hade vänner på besök, dem hade åkt hit till Polen för att besöka oss en helg och utföra sina privata ärenden. När kvällen blev sent på natten och alla la sig till sängs var jag vaken.
Den kvällen var en fin kväll, det lyste fullmåne och jag drömde mig bort.
Jag satt i ute terassen och tänkte för mig själv, på mitt liv, mina drömmar. Jag minns att jag var törstig, jag gick in i köket som låg näst intill terrasen och drack ett glas vatten. Sen blev allt svart.
Jag vaknade upp i en rostig bil med två okända män. Dem pratade med Polsk brytning, dem var vid 45 års åldern, den ena hade blonderat hår. Jag var chockerad och började skrika, att känna sig hjälplös, att inte veta vart man är, att tänka att mina framtids drömmar kanske aldrig skulle bli en verklighet var början på mitt helvete. Jag kämpade, slogs och grät. Ingenting hjälpte, tillslut slutade jag. Jag satt tyst i bilen och kollade ut från fönstret, observerade männen i min tystnad, vem var dem? Efter en lång bilresa var vi framme.
Dem kastade ut mig ur bilen och drog mig till en stor lokal i en slum. Jag gjorde motstånd och försökte rymma, då blev allt svart igen. Jag vaknade upp på morgonen, i armarna hade jag sprutor, mina armar var fastspända och jag hörde hur männen kommenterade mig "Fresh, very fresh". Dem fortsatte iniciera vätskor i mina armar. Dagarna gick, och jag hade ingen ork att ropa eller ens tänka efter hjälp. Skiten jag fick i mig gjorde mig yr. På dagarna lämnade dem mig fastspänd i en säng, det enda som prydde rummet var en tavla.
Det klev in en man i rummet och iaktog mig, det tog inte lång tid tills han började känna på mig. Han skrek efter dem andra männen på Polska och sa att han var nöjd. Männen tog loss repen runt mina armar, och jag såg hur blåa mina handleder var. Jag hade ingen styrka till att försöka rymma eller göra motstånd. Mannen knäppte upp sina byxor och våldtog mig. Jag ville gråta, jag ville skrika, jag ville ochså dö. Det var min önskan.
Psykiskt mådde jag skit, och fysiskt var jag bara skinn och ben. Detta fortsatte i dagar, månader och över ett år. Männen som kidnappade mig hade slutat spruta in droger i mina armar, dem trodde jag hade gett upp. Det hade jag, tills jag fick min kraft tillbaka. Utan drogerna kändes övergreppen värre, det kändes verkligt. En dag, steg det in en man i rummet. Han ville prata med mig, utan berörning. Jag hade då fått min fysiska styrka tillbaka och jag var kapabel till att röra på mig utan att falla ihop. Vi pratade och han var trevlig, trevligaste mannnen jag hade stött på. Han frågade hur jag hade hamnat där, och att jag var så liten. Jag ryckte på mina axlar då. Vid det ögonblicket kom jag att tänka på vart i helvete min familj var, dem jag trodde brydde sig om mig, min mamma som bar mig i 9 månader. Varför hade dem inte kommit för att rädda mig? Jag tyckte synd om mig, jag hade ens inte sett mitt ansikte under hela tiden jag varit där. Jag bad mannen om en spegel men det hade han inte, fan tänkte jag. Han drog fram en vass kniv och mitt hjärta bultade dubbelt så snabbt. Jag trodde att han ville skada mig, men i själva verket bad han mig spegla på den. Jag vågade inte kolla, hur såg jag ut? Jag speglade mig i några sekunder och brast ut i gråt. Jag såg helt apatisk ut, nästan grotesk. Vi konverserade länge innan han åkte iväg. Den kvällen somnade jag snabbt, det kändes bra att prata med någon.
Morgondagen börjades i tystnad. Jag steg lungt upp och tog små steg till min hink, där jag uträttade mina behov bakom ett plast skynke. Jag hörde hur dörren prasslade och in steg en man, en av dem som kidnappade mig. Han hade en stor blå träbit i handen. Han stog bakom mig och sa "scchh" och slog mig med ett slag i ryggen så jag föll ner på marken. Han fortsatte att slå mig, men han slog då bara på mina knäskålar och ingen annanstans. Jag skrek av smärtan från mina ben. Han lämnade mig där, jag låg ner på marken och försökte hala mig fram till sängen där jag snabbt somnade. Det gick ett par dagar tills dem kom in igen, jag stirrade bara utan att säga något. Dem hade med sig en rullstol och bar mig upp på den. Dem körde mig ut från huset till ett torg där dem lämnade mig med en plastburk. Innan dem åkte iväg sa ena mannen "Tjäna pengar, och försök inte rymma för vi har koll på dig" på Polska. Jag gjorde det dem bad mig att göra, jag trodde på dem. Dem här var sjuka. Jag lyckades få en slant eller två. Det blev sent på eftermiddagen och jag satt på min rullstol vid torget, och solen bländade mina ögon. Mina armar gjorde så ont så att jag inte kunde röra på mig så jag bad en äldre man rulla mig till skuggan. Han gav mig en slant ochså. Det fanns trots allt goda människor i denna värld.
Dagarna rann iväg som vatten och jag blev van. Jag gjorde som männen bad mig att göra, eller snarare tvingade mig till att göra. Jag hade fortfarande ont i mina knän men dem läktes sakta. Jag ville rymma, så jag visade då mig inte för männen att mina ben hade återhämtat sig. För då kanske dem skulle slå mig igen, tänkte jag. Istället samlade jag kraft till att försöka rymma. Efter 10 timmars sittande i en rullstol satt jag i rummet, jag hade börjat att kalla rummet till "mitt" rum. Jag funderade ofta på hur jag skulle hitta min utväg. Men hur, jag tänkte och tänkte utan att hitta någon lösning. Små ljud hördes utanför dörren och jag såg hur en av männen kom in i rummet och babblade massa skit. Jag fick en bra ide. Jag förförde honom. Jag började prata med honom, jag förförde honom med mina ord. Orden räckte inte långt, så jag var tvungen att ha sex med honom i hopp om att jag skulle kunna sticka iväg då dörren var öppen. Jag var äcklad. Jag knuffade ner honom på golvet och sprang ut genom dörren, min puls gick snabbare och snabbare. Jag fick en adrenalin kick, jag slängde mig in i ett glas fönster och hamnade på hård mark. Jag var lycklig. Mannen sprang efter mig men sekunden efter var han borta ur sikte. Jag sprang genom grusvägar, tunnlar tills jag stannade upp för att ta ett andetag. Där var han, han kom springandes emot mig och nuddade mig nästan vid min högra axel. Jag sprang och sprang tills jag kom till en bro, utan bilar som korsade. Jag hade ingen utväg, jag hade ingen lösning. Han skulle få fast mig igen, aldrig tänkte jag. Jag dör hellre. Jag sprang till slutet av bron, och hoppade över det silverfärgade räcket och föll tyngdlös ner. Tusen tankar virvlades runt i mitt huvud inom loppet på två sekunder. Den sista var "Nu är jag fri".
Upptagen
Det har hänt mycket nytt dem senaste månaderna, därav den "dåliga" uppdateringen.
Ska jag fortsätta?
/ Djupa.blogg.se
Ska jag fortsätta?
/ Djupa.blogg.se
