djupa

För ca 1 år sedan hade jag en uppgift i Svenska att skriva en Novell, den novellen blev bortglömd och jag hittade den nu på datorn och tänkte dela med mig av den.

Ett förändrat liv på två år.

Ett helvete, mitt helvete. Jag orkar inte mer, orkar inte leva i denna skit. Ska sticka inatt, bort från all skit. Att ständigt bli uttnytjad, trakasserad med diverse saker som fysisk och psykisk misshandel gör mig svag. Mitt liv var inte såhär för två år sedan, då jag var 13. Den tiden jag bodde hemma, tillsammans med min familj. Det var då jag mådde bra, umgicks med familjen,vänner och allt var på topp.
Nu, idag år 2010 sitter jag isolerad i ett rum, ett ställe jag kallar helvetet. Det jag ska berätta nu, är hur jag hamnade i helvetet.

Det var en skön sommarkväll, vi grillade, jag tillsammans med min familj. Mina föräldrar hade vänner på besök, dem hade åkt hit till Polen för att besöka oss en helg och utföra sina privata ärenden. När kvällen blev sent på natten och alla la sig till sängs var jag vaken.

Den kvällen var en fin kväll, det lyste fullmåne och jag drömde mig bort.


Jag satt i ute terassen och tänkte för mig själv, på mitt liv, mina drömmar. Jag minns att jag var törstig, jag gick in i köket som låg näst intill terrasen och drack ett glas vatten. Sen blev allt svart.

Jag vaknade upp i en rostig bil med två okända män. Dem pratade med Polsk brytning, dem var vid 45 års åldern, den ena hade blonderat hår. Jag var chockerad och började skrika, att känna sig hjälplös, att inte veta vart man är, att tänka att mina framtids drömmar kanske aldrig skulle bli en verklighet var början på mitt helvete. Jag kämpade, slogs och grät. Ingenting hjälpte, tillslut slutade jag. Jag satt tyst i bilen och kollade ut från fönstret, observerade männen i min tystnad, vem var dem? Efter en lång bilresa var vi framme.

Dem kastade ut mig ur bilen och drog mig till en stor lokal i en slum. Jag gjorde motstånd och försökte rymma, då blev allt svart igen. Jag vaknade upp på morgonen, i armarna hade jag sprutor, mina armar var fastspända och jag hörde hur männen kommenterade mig "Fresh, very fresh". Dem fortsatte iniciera vätskor i mina armar. Dagarna gick, och jag hade ingen ork att ropa eller ens tänka efter hjälp. Skiten jag fick i mig gjorde mig yr. På dagarna lämnade dem mig fastspänd i en säng, det enda som prydde rummet var en tavla.

Det klev in en man i rummet och iaktog mig, det tog inte lång tid tills han började känna på mig. Han skrek efter dem andra männen på Polska och sa att han var nöjd. Männen tog loss repen runt mina armar, och jag såg hur blåa mina handleder var. Jag hade ingen styrka till att försöka rymma eller göra motstånd. Mannen knäppte upp sina byxor och våldtog mig. Jag ville gråta, jag ville skrika, jag ville ochså dö. Det var min önskan.

Psykiskt mådde jag skit, och fysiskt var jag bara skinn och ben. Detta fortsatte i dagar, månader och över ett år. Männen som kidnappade mig hade slutat spruta in droger i mina armar, dem trodde jag hade gett upp. Det hade jag, tills jag fick min kraft tillbaka. Utan drogerna kändes övergreppen värre, det kändes verkligt. En dag, steg det in en man i rummet. Han ville prata med mig, utan berörning. Jag hade då fått min fysiska styrka tillbaka och jag var kapabel till att röra på mig utan att falla ihop. Vi pratade och han var trevlig, trevligaste mannnen jag hade stött på. Han frågade hur jag hade hamnat där, och att jag var så liten. Jag ryckte på mina axlar då. Vid det ögonblicket kom jag att tänka på vart i helvete min familj var, dem jag trodde brydde sig om mig, min mamma som bar mig i 9 månader. Varför hade dem inte kommit för att rädda mig? Jag tyckte synd om mig, jag hade ens inte sett mitt ansikte under hela tiden jag varit där. Jag bad mannen om en spegel men det hade han inte, fan tänkte jag. Han drog fram en vass kniv och mitt hjärta bultade dubbelt så snabbt. Jag trodde att han ville skada mig, men i själva verket bad han mig spegla på den. Jag vågade inte kolla, hur såg jag ut? Jag speglade mig i några sekunder och brast ut i gråt. Jag såg helt apatisk ut, nästan grotesk. Vi konverserade länge innan han åkte iväg. Den kvällen somnade jag snabbt, det kändes bra att prata med någon.

Morgondagen börjades i tystnad. Jag steg lungt upp och tog små steg till min hink, där jag uträttade mina behov bakom ett plast skynke. Jag hörde hur dörren prasslade och in steg en man, en av dem som kidnappade mig. Han hade en stor blå träbit i handen. Han stog bakom mig och sa "scchh" och slog mig med ett slag i ryggen så jag föll ner på marken. Han fortsatte att slå mig, men han slog då bara på mina knäskålar och ingen annanstans. Jag skrek av smärtan från mina ben. Han lämnade mig där, jag låg ner på marken och försökte hala mig fram till sängen där jag snabbt somnade. Det gick ett par dagar tills dem kom in igen, jag stirrade bara utan att säga något. Dem hade med sig en rullstol och bar mig upp på den. Dem körde mig ut från huset till ett torg där dem lämnade mig med en plastburk. Innan dem åkte iväg sa ena mannen "Tjäna pengar, och försök inte rymma för vi har koll på dig" på Polska. Jag gjorde det dem bad mig att göra, jag trodde på dem. Dem här var sjuka. Jag lyckades få en slant eller två. Det blev sent på eftermiddagen och jag satt på min rullstol vid torget, och solen bländade mina ögon. Mina armar gjorde så ont så att jag inte kunde röra på mig så jag bad en äldre man rulla mig till skuggan. Han gav mig en slant ochså. Det fanns trots allt goda människor i denna värld.

Dagarna rann iväg som vatten och jag blev van. Jag gjorde som männen bad mig att göra, eller snarare tvingade mig till att göra. Jag hade fortfarande ont i mina knän men dem läktes sakta. Jag ville rymma, så jag visade då mig inte för männen att mina ben hade återhämtat sig. För då kanske dem skulle slå mig igen, tänkte jag. Istället samlade jag kraft till att försöka rymma. Efter 10 timmars sittande i en rullstol satt jag i  rummet, jag hade börjat att kalla rummet till "mitt" rum. Jag funderade ofta på hur jag skulle hitta min utväg. Men hur, jag tänkte och tänkte utan att hitta någon lösning. Små ljud hördes utanför dörren och jag såg hur en av männen kom in i rummet och babblade massa skit. Jag fick en bra ide. Jag  förförde honom. Jag började prata med honom, jag förförde honom med mina ord. Orden räckte inte långt, så jag var tvungen att ha sex med honom i hopp om att jag skulle kunna sticka iväg då dörren var öppen. Jag var äcklad. Jag knuffade ner honom på golvet och sprang ut genom dörren, min puls gick snabbare och snabbare. Jag fick en adrenalin kick, jag slängde mig in i ett glas fönster och hamnade på hård mark. Jag var lycklig. Mannen sprang efter mig men sekunden efter var han borta ur sikte. Jag sprang genom grusvägar, tunnlar tills jag stannade upp för att ta ett andetag. Där var han, han kom springandes emot mig och nuddade mig nästan vid min högra axel. Jag sprang och sprang tills jag kom till en bro, utan bilar som korsade. Jag hade ingen utväg, jag hade ingen lösning. Han skulle få fast mig igen, aldrig tänkte jag. Jag dör hellre. Jag sprang till slutet av bron, och hoppade över det silverfärgade räcket och föll tyngdlös ner. Tusen tankar virvlades runt i mitt huvud inom loppet på två sekunder. Den sista var "Nu är jag fri".

Det har hänt mycket nytt dem senaste månaderna, därav den "dåliga" uppdateringen.

Ska jag fortsätta?
/ Djupa.blogg.se

Vad är lycka egentligen?

Är det något som får en att må bra, är det att vara tacksam för att man har haft det bra i livet, är det att ha fått mobilen som man har tjatat om, är det när man fått sitt första barn eller gift sig?


Dem flesta människor ser lycka i något som tillfredställer sig själva, att få sitt första barn, må bra och leva för det man tycker om ( intressen bl.a).

Jag  själv tycker att lycka är någonting som får en att må bra, för mig är lycka att vara tacksam. När man oftast är tacksam över någonting, tex någonting nytt som har hänt - eller kommer att hända i livet så är man lycklig.

Ibland vet man att någonting kommer att sluta dåligt, en situation i sin omgivning tex ( skilsmässa, slagsmål m.m) och man verkligen känner och får en klar bild i huvudet om vad som kommer att hända, man tror det värsta.

Men, när situationen slutar bra, vad är det då du känner? Ett stort lugn, hjärtat som slog så hårt lugnar ner sig och du får hopp.

Du känner att allt kommer att bli bra, du får ett nytt kapitel i livet, du får ett nytt ljus, men du vet inte under hur lång tid allt kommer att vara , men för stunden så är det bra och det är i nuet man lever i.

Hoppet är lycka, hoppet ger dig ett lugn, hoppet ger dig fantasier och hoppet kan få dig att må bra oavsett omständigheter.

Det dör många människor varje dag, endel pga åldern, somliga av olycksfall. När vi pratar om olycksfall, vad menar vi då? En familj som reser till sina släktingar över sommaren, som dör i flygplanskrasch? En äldre man som dör av hjärtinfarkt eller en pojke som korsar gatan och blir överkörd av ett fordon?

Det finns märkliga dödsfall, ett fall jag ska ta upp nu är om Kenneth Pinyan född 22 juni 1960. Han var känd för att ha haft sex med fullstora hingstar, han dog 2 juli 2005 av att ha haft sex med en stor häst. Hästen förstörde hans inre organ. Händelsen är inspelad, för er som är intresserade kan söka på "Mr Hands".

Det jag inte förstår mig på, vad får en människa att göra sånt här? Har man sett filmen så vet man, är det njutning? Ville han slå något världsrekord, blev han kåt av det eller ville han bara utmana ödet?

Enligt mig - så tror jag att han inte mådde så bra psykiskt. Att veta konsekvensera, att det bara kan ta någon sekund för honom att dö så gjorde han det. Och det får mig att tänka på om han "utmanade" ödet, det lyckades han med.

Många tycker att det är rätt åt han, många tycker att det är äckligt.
Varför är detta fall så känt, jag tror för det är såpass ovanligt att när det väl händer något ovanligt&nytt i världen, någon händelse så väcker det stort intresse. Detta var ett sånt fall, det är inte varje dag man hör att någon har dött pga att haft sex med en häst.


Rätt åt han, man ska inte ha sex med hästar.

Vad tycker ni?

Tidigare än 1400.talet fanns dödsstraff, döddsstraff finns fortfarande och det finns olika metoder på dödsstraff.

Elektriska stolen: Används mest i Usa, personen som avrättas får ca 2000 volt genom kroppen och ibland behövs  det mer. Det tar ca 3 minuter tills man är helt död.

Hängning: Är något som fortfarande används för avrättning, bryter man inte nacken så dör man pga kvävning. Det tar ca 10 minuter.

Detta är bara få av dem metoder som finns, men vem ska dömas till vad? Hur grovt ska brottet behöva vara för att få 2000 volt igenom kroppen?

Pedofiler: Många tycker olika, somliga tycker att dem borde få leva i fängelse så dem "lider" påriktigt, endel tycker att dem ska få "vård".
Jag tycker att pedofiler ska få fängelse straff några månader, därefter borde pedofiler få sitt dödstraff. Under tiden pedofilen sitter inne i fängelset så är det högst troligt att pedofilen tänker på sitt dödstraff, psykisk misshandel blir det.

Men varför tycker jag såhär? Jag anser att barn-åldern är en känslig ålder, det är där allt byggs upp, man får sina egna uppfattningar, man börjat tycka&göra som man vill och får barnet inte en bra "start" på livet genom att bli utsatt för övergrepp av en äldre man/kvinna.

Men hur vet man om en sk "Pedofil" är skyldig?
Enligt mig borde det finnas medicinska,vittnen, eller en inspelning som visar klart och tydligt att övergreppet skedde.

Är ni för/mot döddstraff?

Dem flesta känner igen ordet 2012 som domedagen, döden eller jordens undergång.
Många har sett filmen 2012, vad som kommer att hända det året. I filmen visar dem natur-katastrofer bl.a tornados, översvämmningar, vulkanutbrott mm.

Bortsett från filmen, det verkliga livet. Vad händer år 2012? Jag tror inte att Jorden kommer att gå under på samma sätt som på filmen.

Jag tror det har börjat, Jordens undergång. Tänker man noggrant så har det hänt mycket dem senaste åren.
Här är några få exempel om vad som har hänt, skapat kaos, panik, minskat export/import = förlorat pengar dem senaste åren.

2001: World Trade center: Inte nog med att 3.000 människor dog, fd världens största byggnader förstördes, alla butiker och alla som förlorade någon närstående så har det spekulerats en hel del om händelsen. Hatet har blvit större mot Muslimer pga att Terroristerna själv var muslimer och det gav Islam ett dåligt rykte. ( Islam har ingenting med terrorister att göra). Detta kostade hat,konflikter,pengar, liv och mycket mer.

2004: Tsunamin: Jordbävningen som skapade Tsunamin vid Indiska Oceanen,227800 personer hittades döda pga en stor våg på 50+ m sträckte sig in mot fastlandet. Människor dog, resurser skickades till de drabbade, hus blev förstörda, pengar behövdes. Detta kostade fattigdom, dödsfall bl.a turister, hemlöshet Pengar och sorg. Kalabalik helt enkelt.


2010: Askmolnen: Vulkanutbrottet i Island som uppmärksammats pga att all flygtrafik var avstängda och försenade  i ett par dagar pga askan som spred sig i molnen. Flera flygbolag förlorade extremt mycket pengar och var nära att gå i konkurs. Bl.a så "Varnade" tidningarna att fönster,dörrar m.m skulle hållas stängda under askmolnsperioden. Askmolnet förstörde odlingar, växter m.m där "Askan" drabbade som hårdast. Detta kostade
extremt mycket pengar, oro och en del av naturen.

-Detta är 3 av många exempel på vad som har hänt dem senaste åren

Jag tror starkt på att Jorden, sakta men säkert lider mot sitt slut där allt går att lösa. Snart kommer det ens inte att finnas resurser till det man behöver, priserna kommer att stiga och konflikter kommer att uppstå. Det kommer inte bli "Jordens undergång" genom att en stor tornado svepar bort alla. Som jag nämde tidigare, sakta men säkert lider jorden mot sitt slut.

-Varför lever vi?

Jag kommer inte på något positivt som människan har gjort Jorden.
Jag tänker fortfarande, men jag kommer inte på något.
Vi har bara gjort positiva saker för oss själva, för att tillfredställa oss själva.

En rökares lungor mår inte speciellt bra pga cigaretterna som förstör kroppen.
Jag, som skriver detta har rökt i några år. Jag är dum.
Det är bekräftat, en människa som röker skadas av röken.
Men tror ni inte att Jorden drabbas av all vår skit, den "kroppen" borde heller inte orka efter ett tag?

Men, vad gör vi här? Vad är vårt mål? När ska vi, jag - få svar på alla dessa frågor? Vem ska svara på det?
En trogen Muslim, som har sin tro, eller en Kristen med sin tro? Borde jag tro på Muslimen som tror starkt
på att Jorden är som en liten "skola - ett test för det riktiga livet" eller någon annan Religion?

Vi lever, för att förstöra. Vi gör ingen nytta i denna värld.
Neandertalarna tex, det "tidigare" folket levde för några miljoner år sedan. Dem var inte lika smarta som "människan", och dem åstadkomm heller inte något, men dem smutsade inte ner Jorden som vi gör.
Vi människor, är smartare än Neandertalarna och de tidigare folket vilket ger oss skit vid sidan om, vi blir smarta,
vi bygger stora föremål, exporterar varor, hugger ner träd för att 3-4 åringar ska få skriva en mening på ett papper.

Det människor gör är att förstöra Jorden, efter våra egna behov, efter våra egna situationer. Det här är inte min, din eller någon annans "Jord". Vi lånar den, vi alla kommer att dö någon gång och efter oss lämnar vi en förstörd Planet. Du skulle inte bli glad om din kompis lämnade tillbaka en förstörd tröja som du lånade ut som ny, alla reagerar olika på negativa saker.

Din kompis kanske skulle fråga om du kunde köpa en ny tröja.
Men det kommer Jorden inte att göra, jorden kommer att tiga, jorden ger oss liv - vi ger den död.
Människor är egoister.